Stora Dalslandsturen.

Den del av Åmål som ligger öster om Åmålsån och norr om Kungsberget kallas för Gamla Staden.

Området skonades från den stora branden 1901 och man har inte heller i nusvensk tradition rivit några byggnader varför den har behållit sin genuina prägel av stadsmiljö från 1700-talet.

Alldeles öster om ån låg tidigare stadens marknadsplats men här har man skapat den lummiga centrala parken Plantaget. Plantaget och byggnaderna omkring anses vara en av Sveriges bäst bevarade 1700-talsmiljöer.

Går man vidare längs ån kommer man till Gästhamnen med Marinan. Mot Vänern ligger Hembygdsmuseet och mitt över gatan från museet ligger den Gamla Kyrkan som är från 1600-talet men som idag är ett kulturcentra kallat Kulturmagasinet.

Baljåsen är beläget 302 meter över havet och är Dalslands högsta punkt. Därifrån och vid några ytterligare markerade utsiktsplatser får man en fantastisk utsikt över sjön Edslan och det typiskt Dalsländskt kuperade landskapet. Området här är starkt kuperat med flera dalgångar och en rik och intressant flora där flera av arterna är utrotningshotade.

Vår utmärkta plats är vid parkeringen och på markerade stigar når man närmast utsiktsplatsen vid Björndalsberget c:a 350 meter ifrån. Fortsätter man ytterligare 1 km så når man den högsta punkten Baljåsen vilket gett namn åt naturreservatet. Där uppe finns även en raststuga.

Bräcke ängar är ett enormt vackert kulturlandskap med böljande sluttningar.

Naturreservatet Bräcke ängar ligger på sluttningarna mot Bräcketjärnet. Här har man bevarat det äldre kulturlandskapet. Genom slåtter och bete har man bevarat de många och skiftande landskapselementen.

Bräcke Ängar har en näringsrik jordmån tack vare den lättvittrade lerskiffern. Många års slåtter har hållit landskapen öppna och banat väg för den artrika floran. Blomsterprakten är störst under våren då gullvivor, vitsippor, blåsippor, och underviol blommar. Här finns också ett rikt fågelliv.

Det finns gott om hamlade träd vilket innebär att samtliga grenar har beskurits med jämna intervall för att man ska få foder till djuren. Det ger träden en speciellt form.

Vill man vandra lite längre finns två vandringsleder, Bräckestigen och Bräcketorpstigen som beskrivs på uppsatta informationsskyltar.

I ett nedlagt pappersbruk i den lilla bruksorten Fengersfors i nordöstra Dalsland ligger Not Quite.  Ett kulturcentrum i en fascinerande miljö för konst, hantverk, mat och musik.

Konstnärsgruppen Not Quite valde att etablera sig här för den unika miljön mitt i natursköna Dalsland i tegelröda byggnader där konstnärer och hantverkare har sina arbetsplatser och resultatet av deras möda kan man beskåda och inhandla i  en konst - och konsthantverksbutik.

På Not Quite har det med tiden vuxit fram konsthallar, galleri, butik, kafé och bistro, och här arrangerar man konstutställningar, konserter, guidningar, kurser och workshops.

Bistron ligger i brukets gamla smedja och serverar allt från lantlig, rustik mat till desserter och goda bakverk. Man kan fika, ta ett glas eller äta en trerätters meny med tydlig dalsländsk karaktär.

Not Quite
Fabriksvägen 2  Fengersfors
Telefon: 0532-23388

I Fröskog fanns en träkyrka redan på 1300-talet som troligen var en stavkyrka. Den spånklädda träkyrkan som står här idag invigdes dock först den 20 december 1730.

Interiören är ett bra exempel på äkta bondbarock med barockens stilideal med starka färger, prakt, tyngd och rörelse.  Takmålningarna är otroligt dekorativa och är utförda av Hans Georg Schüffner 1739. Taket är indelat i olika fält med olika typ av mönster men utsmyckningen skildrar även händelser ur Gamla och Nya testamentet.  

Predikstol samt altaruppsats är utförda av snickaren Nils Falk 1739 medan änglarna är skulpterade av Isak Schullström 1770. Krucifixet från 1200-talet är kyrkans äldsta föremål.  De smidda gravkorsen utanför är en indikation på den järnbruksbygd kyrkan var.

Öppet för besök sommartid och audioguide på svenska, engelska eller tyska, finns genom kyrkan genom att trycka på knappar vid olika föremål.

Strömmens sluss är en del av envägskanalen Snäcke Kanal och sammanför sjöarna Ånimmen och Ärr.

Slussen byggdes 1842 för att bli en smidig transportled för bruken i området. Strömmen är en av kanalens två handdrivna slussar. Ganska tidigt blev slussen otidsenlig och används idag enbart för nöjestrafik.

Här kan man sitta och vänta på att se slussande av stora båtar småbåtar som roddbåtar eller kajaker.

Att ta sig upp på Sörknatten är en rätt lång vandring men väl värt besväret. Här får man se landformer och geologi som är unika för landet. Berggrunden domineras av den karaktäristiska kvartsiten som bildar långa och höga bergryggar som nästan är helt kala och kallas ofta ”knattar”.

Inom reservatet finns urskog med trädåldrar mellan 120 och 320 år samt många sällsynta lavar och mossar. Färgsprakande ljung i enorm mängd möter på den första delen upp mot berget.

Även intressanta fågelarter som nattskärra, storlom och smålom, tjäder, järpe, samt tretåig hackspett kan man stöta på.

Snäcke slusstation består av en enkelsluss som tillhör Snäcke Kanal och leder från sjön Östebosjön in till sjön Ånimmen. Slusstationen ligger bredvid en landsvägsbro som måste öppnas för all båttrafik.  Slussens nivåskillnad är 3 m.

Strömmens sluss byggdes på 1860-talet för att underlätta transporterna mellan bruken som tidigare hade gått med hästdragen järnväg. Starkt pådrivande var Lisefors bruk, som senare blev Fengersfors bruk.

Slussen vid Köpmannebro är Dalslands kanals första sluss och förbinder Vänern med sjön Svanefjorden. Det är inte bara kanalens första utan även dess största sluss. Den är lika stor som dem i Göta Kanal och är 35.6 m lång, 7,1 m bred, samt 3,2 m djup. Den har en  nivåskillnad på endast 0,1 meter.

Platsen spelade en betydande roll under andra världskriget då fågelkonservator Kihlén upplät sin ateljé för viktiga möten mellan norska exilregeringen i London och den norska delegationen i Stockholm för i kampen mot den tyska ockupationsmakten i Norge.

Man anlade en hamn på trettiotalet där omlastning skulle ske mellan stora Vänerbåtar till mindre. Andra världskrigets höga bränslepriser medförde att transporter ersattes med järnväg och senare med landsvägstransporter och eftersom Köpmannehamn ej hade landförbindelse så var man inte att tänka på för omlastning. Från 1950-talet blev hamnen endast en gästhamn för fritidsbåtar.