Julita gård.

Julita var troligtvis en stormannagård redan på vikingatiden. Därefter förlades ett kloster här och spåren från den tiden är Abbotshuset. Vid reformationen så blev ju detta kloster, precis som många andra, ett gods som därefter haft många ägare.

Julita herrgård blev klar 1760 och inredningen är precis som siste ägaren lämnade den. Men det är kanske det initiativ, som siste private ägaren Arthur Bäckström gjorde, att på Skansenvis flytta hit byggnader från omgivande gårdar som idag gör att Julita är så unikt med en komplett godsmiljö.

Julita är idag ett lantbruksmuseum som inte bara bevarat en viktig kulturmiljö utan även sällsynta djur och växtarter. Man har öppet maj till september men parken kan besökas även utanför ordinarie öppettider.

För barnen finns ett Pettsonhus och för finsmakaren finns Julita Wärdshus som är en krog av högsta klass och drivs av mästerkocken Tommy Myllymäki. Handla gör man i Julitaboden från småskaliga producenter och enklare servering eller Trädgårdsförsäljning. Vill man stanna över natten så finns STF vandrarhem.

1926 beslöt Arthur Bäckström att man skulle bygga ett museum. Hans alltmer omfattande samlingar krävde betydligt större plats än vad som fanns i den lilla smedjan som tidigare hade använts som museum. Museet stod färdigt 1930 och inrymde utställningar som visade både allmoge- och högreståndsföremål.

2011 öppnades utställningen Julita Gård – gods och gåva, som i bild och text visar Arthur Bäckströms liv och leverne och beskriver donationen till Nordiska museet. När Skansenmuseet var färdigt började man bygga kyrkan. Den blev färdig 1932. Den lilla kyrkan, omkring 100 personer ryms i den, är flitigt använd till bröllop och dop. Kyrkan är öppen för besökare, se öppettider.

Arthur Bäckströms stora intresse för kulturhistoria väcktes tidigt. Hans mor Lily Bäckström var god vän med Artur Hazelius, Nordiska museets och Skansens grundare. När Arthur Bäckström övertog Julita beslöt han att han skulle anlägga ett eget ”Skansen”. Alla byggnader utom smedjan är hitflyttade från trakten. Stugorna är öppna för besökare, se öppettider.

Trädgårdarna vid Julita gård är en del av den bevarade godsmiljön. Som ett av de första museerna i världen har Nordiska museet sedan mitten av 1970-talet arbetat med att bevara levande samlingar och informera om värdet av genetisk mångfald. Julita gård samarbetar med det nationella Programmet för Odlad Mångfald (POM).

På Julita gård växer ca 250 äppelträd av ca 100 sorter. Samlingarna omfattar också andra växter som humle och pioner. Under sommarsäsongen finns dessutom får och höns i parken vid Pettsongården. Vardagar vecka 25-26 hålls visningar av pionsamlingen.
 

1760 stod Stora huset klart. Den tidigare mangårdsbyggnaden härjades av en brand 1745.

Stora huset har guidade visningar dagligen under sommarsäsongen, då visas de flesta av husets 20 rum. Rummen är möblerade som de var på Arthur Bäckströms, Julitas sista privata ägare, tid. Det vi kommer in i är alltså Arthur Bäckströms hem. Löjtnant Arthur Bäckström dog 1941. Han testamenterade hela Julita gård till Nordiska museet.

Stallflygeln byggdes samtidigt som vagnsflygeln, omkring 1905.

I stallflygeln stod de fina kör- och ridhästarna. Arbetshästarna stod i ett stall vid ladugården. Stallet är öppet för besökare, se öppettider.
 

I vagnsflygeln förvarades Arthur Bäckströms alla vagnar. Vagnsflygeln inrymde även gårdskontoret, där förvaltaren och bokhållaren satt. Det var här gårdens arbetare fick hämta ut sina löner. Både gårdskontoret och vagnshallen kan besökas, se öppettider.

Detta hus användes ursprungligen för att bereda malt i. 1860 blev det mejeri och när det nya mejeriet stod färdigt blev här förråd och bostad. 1932 byggdes huset om till brandstation. 1981 flyttade brandstationen till Äsköping. Numera finns brandskyddsmuseet här. 2012 nyöppnades Julita gårds brandstation som den kan ha sett ut 1937.

Brandstationen är öppen för besökare (se öppettider).

Slangtornet
I anslutning till brandstationen ligger slangtornet. Det byggdes 1936. Det användes till torkställning för brandslangarna, som var av tyg och riskerade att mögla om de inte torkade ordentligt efter att ha använts.