Uppfördes 1902–03 efter ritningar av ingenjör Göransson i Stockholm. Stilen är i jugend men den tar här inte ut svängarna på samma sätt som på kontinenten. Kyrkan med sitt branta takfall och stora byggnadskropp beräknades rymma 800 besökare. 

Hörntornen mot Esplanaden rymmer trappor till läktarna och gavelröstena likväl som långsidornas frontespiser har rutmönstrad dekor. Interiören är indelad i tre skepp med spetsbågeformade arkadbågar med målad dekor och ett högt, öppet innertak.

Sveriges största samling av Aguéliverk bl.a. Flicka i blått (ca 1889), Gotländskt landskap (1892) och Spanskt landskap (1916). Samlingen innehåller också verk av fl ertalet namnkunniga konstnärer samtida med Aguéli och senare, till exempel Karl Nordström, Helene Schjerfb eck och Sven X:et Erixson.

Även tillfälliga utställningar visas. För barn och ungdomar bedrivs konstpedagogisk verksamhet samt öppet hus under skollov.

Den stora dammen invid stadsparken. Dammen delas av en promenadväg med bro och bildar på så sätt övre och nedre Ekeby dammar. Ursprungligen skapat av det vattenflöde som rann ned från Långforsen samt senare av en utloppskanal från gruvan.

Där finns gädda, abborre och regnbågslax. Isättning av regnbågslax sker 1 gång/år. Fiske fritt utom vid karpfiske.

Namnet härrör från de bybildningar som fanns här redan under medeltiden. Tidigt fanns här även en mjölkvarn som utnyttjade vattnet på dess väg ned i Lillån. Kvarnen fanns kvar till 1964 då den föll offer för några barns ovarsamma lek med eld. Idag påminner en kvarnsten och en transformatorstation om den tidigare kvarnverksamheten.

Runt Ekeby dammar i stadsparken finns en trevlig och populär promenadslinga där många av de vita broarna passeras. I stadsparken finns även bangolf, kiosk och en stor lekplats.

Gammal utloppskanal från gruvan som 1827 grävdes både djupare och bredare samt försågs med enslussanläggning invid Jacob Mats kvarn . 

Syftet var att underlätta malmtransporten till hyttan ute vid sockenkyrkan. För ändamålet användes två kopplade pråmar som drogs av fyra män och styrdes av två. 

Vägen jämte kanalen kom på grund av det slitsamma knoget följaktligen att kallas trälvägen. En i dag igenfylld kanalstump fortsatte på andra sidan av Ekebydamm bort mot nuvarande Sveahuset. Där lastades pråmarnas malmlast om till hästforor för vidare transport till hyttan. Lastpråmarna var i bruk under åren 1829–87.

Platsen fungerade under 1800-talet som skarpskyttarnas övningsområde. Senare tillkom en idrottsplats vid Oxbacken som det då benämndes. Då idrottsplatsen flyttade ned till det som blev Silvervallen, öppnades det stora området väster om Ekebydamm för exploatering. Intresset för gröna frågor hade successivt ökat, redan tidigt hade planer på en offentlig park förts fram och de utmynnade så småningom i den stadspark som invigdes 1929. Skaparen av den vackra parkanläggningen var stadsträdgårdsmästare John E Lantz . 

Den första delen av parkkomplexet var den franska parken med symmetriska kvarter och rondeller, kantade med alléer och rosplanteringar. Centralt placerades en vattenkonst och längst bak i fonden ett romantiskt ekotempel dvs. musikpaviljongen.

Den engelska parken bredvid kännetecknas av lätt kuperad terräng, oregelbundna gångar och den stora grusplanen. Gången genom parken kallas i folkmun för ”Slingerbulten”. Här anlades redan på 1920-talet en plaskdamm. Parkstugan från 1928 och som revs i början av 1980-talet var en idyllisk servering för flanörer och andra. 

Denna engelska del av stadsparken kan uppfattas som ett ”vardagsrum” medan den franska delen har mera prägel av ”finrum”. Gränsen mellan de två parktyperna utgjordes tidigare av en trafikerad genomfart men sedan 1970-talet är bilarna borta från parken. De största tilldragelserna om året i stadsparken är valborgsmässoafton och Händels fyrverkerimusik som blivit något av en institution och tillfällen då det känns som om Salas hela befolkning är samlad.

Salas stadskyrka tillkom i samband med stadens grundläggning och invigdes 1641. Ursprungligen hade kyrkan ett enormt högt torn och spåntak. Uppförandet av tornspiran drog ut på tiden och belastade staden tungt ekonomiskt. I stadsbranden 1736 totalförstördes taket och den prestigefyllda tornhuven störtade brinnande ner. En ny men betydligt blygsammare huv uppfördes istället. 

Altartavlan som visar den sista måltiden torde ha utförts av hovmålaren Georg Schröder. Den skänktes till kyrkan av drottning Ulrika Eleonora d.y. 1738 som ett tack till Sala då hovet under pesten 1710–11 vistades i staden. De änglar som flankerar uppsatsen räddades under branden och är även de en tidigare kunglig gåva. Marmoreringarna på altarringen och predikstolen ska föra tankarna till de bergarter som finns i silvergruvan. När kyrkan renoverades i början av förra seklet försågs den med rosdekor i jugendstil, därav tillnamnet Rosenkyrkan. På kyrkogården finns även stoft et eft er Ivan Aguéli – helt nära sin födelseplats i det angränsande kvarteret.

Text Sala kommun

Kanske Salas vackraste gata när den visar upp kyrkan i fonden. Har tidigare varit längre men ramponerades i samband med att Ekebyskolan utvidgade sina lokaler. Gatan hyser vackra hus i trä och puts från 1700- och 1800-talen. Nämnas speciellt ska nr 3 som väl är stadens enda lägenhet med hårdstampat jordgolv! 

En smedja är förmodligen uppförd på 1860-talet. Några huskroppar bort på samma sida finns ett hus i rosa puts, idag boningshus men har fungerat som kyrka för både metodister och frälsningsarmén. Själva kyrksalen var belägen i den del som vinklar in på gården. För övrigt är hyreshuset från 1948 ett stilbrott i den annars pittoreska gatumiljön, här låg tidigare assessor Bellanders gård.