Fornminnen - stenålder till vikingatid.

Gamla Uppsala är ett av Nordens märkligaste fornlämningsområden. Här finns de tre majestätiska kungshögarna från 500-talet, ett av Nordens största gravområden och resterna efter domkyrkan som byggdes på 1100-talet. Platsen har en mytomspunnen historia. Sägnerna talar om mäktiga sveakungar med härstamning från guden Frö, om gyllene hednatempel, om människooffer och stora blotfester. Idag är området ett populärt utflyktsmål.

Inte nog med att det är en av Sveriges viktigaste historiska platser, att vandra omkring här är en mäktig upplevelse i detta religiösa centrum för asatro och platsen var centrum för makten i Svealand, långt innan Sverige bildades.

Gamla Uppsala, det ursprungliga Uppsala, var Svearikets kungasäte, religiösa hjärtpunkt och en tings- och marknadsplats som nåddes med båt och släde över Mälarens och Fyrisåns vatten. Här byggdes Gamla Uppsala kyrka under 1100-talets första hälft, enligt sägner ovanpå ett hednatempel från vikingatiden.

1164 blev kyrkan ärkebiskopssäte och domkyrka för Uppsala ärkestift. Till denna katedral kom Sveriges första ärkebiskop, cistercienmunken Stefan från Alvastra. När ärkebiskopssätet vid slutet av 1200-talet flyttades till Östra Aros, det som idag är Uppsala, följde Uppsalanamnet kyrkan.

Utanför finns altarstenen där påven Johannes Paulus II år 1989 firade mässa. Kyrkan är idag församlingskyrka med gudstjänstliv.
 

På Gamla Uppsala museum, en av Skandinaviens mest värdefulla kulturmiljöer, och ta del av de myter som spunnits kring denna plats genom århundraden. I museets basutställning finns unika originalfynd från kungshögarna som länge var symbolen för en storslagen forntid.

Utställningen visar de arkeologiska fynden från utgrävningar och berättar om ynglingakungarna, vikingatida offer, hedniska gudar och en krigisk järnålder. Följ med på en resa över tidens hav, från 500-talets hedniska småkungadöme, via vikingatidens religiösa brytningstid till byggandet av domkyrkan från 1100-talet.

Ett besök på Disagården är som att förflytta sig över hundra år bakåt i tiden. Gården är ett friluftsmuseum som består av gamla hus som tillsammans ger en bild av hur en uppländsk by kunde se ut i mitten av 1800-talet. Byggnaderna, som är tidenligt inredda, kommer ursprungligen från olika delar av Uppland och har flyttats hit.

På Disagården får du som besökare en inblick i hur jordbruksbefolkningen levde på landsbygden under 1800-talets senare del. Anläggningen är en levande miljö med odlingar och djur. Här finns lantrasdjur som får och höns, kulturhistoriska odlingar med säd, potatis, lin och rotfrukter, men också kål- och kryddgård. Det växer också gamla äppelsorter från Mälardalen.
 

Jarlabankens bro uppfördes av storbonden Jarlabanken på mitten av tiohundratalet. Ett våtmarksområde fick en cirka 150 meter lång vägbank och flera runstenar restes även på platsen. Hur bron såg ut från början vet man inte säkert men stora delar av den har restaurerats till det utseende man vet att den hade omkring år 1700. Detta är ett av Sveriges mest omskrivna historiska monument. 

I parken kan du lära dig mer om besöksmål i närheten, om 1000-talets samhälle och till och mer prova på att rista runor. Öppet året runt, dygnet runt.

På 1400-talet murades två delar av en runsten in i vapenhusets vägg. De ristades på 1000-talet och berättar om Holme, som dött i Italien. Dagens stenkyrka från 1200-talets slut, har troligen haft en föregångare av trä. Kanske var det här Jarlabankes gård låg?

Denna kyrka uppfördes på slutet av 1200-talet och man tror att det tidigare låg en föregångare av trä på samma plats. På 1400-talet murade man in två delar av en runsten i vapenhusets vägg. Ristningarna gjordes på 1000-talet och berättar om Holme, som dött i Italien.

Konsten i kyrkan består bland annat av takmålningar som skapades av Albertus Pictor på slutet av 1400-talet. Det kanske mest kända motivet, där Döden spelar schack, lär ha inspirerat Ingmar Bergman till den kända scenen i Sjunde inseglet.

Här har arkeologer undersökt en grav där de tror sig veta namnet på den gravlagda: Estrid. Hon reste många runstenar i trakten. Tre av dem står här, i en hage en bit från vägen. På stenarna berättas ett gripande familjedrama.

För tusen år sedan passerade man över ån på samma ställe som idag. Det visar två runhällar som ligger söder om ån, alldeles intill vägen. Längre norrut står en runsten, rest till minne av Jarlabanke. Ytterligare en bit norrut ligger ett gravfält. Det visar att det också låg en gård här på vikingatiden. På gravfältet finns ytterligare en runhäll som vetter mot vägen. Denna upptäcktes så sent som 1946.

Här finns det mycket historia att uppleva för den nyfikne. Två runhällar som ligger söder om ån visar att man fortfarande passerar över ån på samma ställe som för tusen år sedan. En bit norrut står en runsten som restes till minne av Jarlabanke. Ytterligare en bit norrut finns ett gravfält och på den ytterligare en runhäll, upptäckt så sent som 1946. Detta visar på att det även låg en gård på platsen på vikingatiden.

Vid Fällbro finns även en naturstig som börjar precis vid parkeringen.

På två runstenar möter vi Skålhamrasläkten. De grundade också Arkils tingstad, på andra sidan sjön. En av stenarna har Englandsplundraren Ulf i Bårresta rest över sin vän Ulf i Skålhamra. På stenen finns också en ovanlig korsform, förebilden till Täby kommuns vapen. Stenarna står nu intill det som tidigare varit strandkant. Härifrån gick landvägen mot Skålhamra gård. Lindö rest stenarna och gjort bron.

Vid Gällsta står det tre runstenar som omnämner fyra generationer av samma släkt. Här finns ytterligare en sten som inte har någon runinskrift, men väl ett kors. En av stenarna är signerad av Öpir, en flitigt anlitad runristare vid tiohundratalets slut. En av stenarna har en tydlig lagning. På 1800-talet var den kluven mitt itu. Delarna användes som grindstolpar på en gård här i närheten.

På två runstenar berättar Ulfs söner i Skålhamra att de rest stenarna, gjort en stor stav och anlagt denna tingsplats till minnet av sin far. I marken syns en fantasieggande fyrkantig stenkrets. Exakt vad man gjorde på en tingsplats vid denna tid är oklart. Besökare lade till med båt alldeles intill. Vid sjön alldeles brevid finns en rastplats med bänkar.

Här kan du se flera olika exempel på runristningar: stenhuggare som ristat sina namn med runor när kyrkan byggdes vid 1100-talets slut, en runsten inmurad i väggen som berättar om ett skeppsbrott och en av Jarlabankes egna stenar. Denna har gått sönder och sedan ristats om på baksidan. På stenen meddelar Jarlabanke att han gjort tingsplatsen och att han ensam bestämmer över hela området. Längs östra kyrkogårdsmuren står en halv runsten.