Småland

Madesjö hembygdsmuseum 

Upptäck ett av Sveriges största hembygdsmuseer, inrymt i de gamla kyrkstallarna i Madesjö! Kyrkstallarna är idag Sveriges näst längsta träbyggnad och museet innehåller mer än 7.000 föremål. ordnade i olika miljöer som tillsammans på ett såväl pedagogiskt som estetiskt sätt åskådliggör bygdens historia. 

Museet innehåller bland annat en innehållsrik lanthandel. Många, fler än 5000, av föremålen kan du också betrakta i vår bilddatabas på Digital Kultur. Museet är öppet 19 juni – 2 september, kl 13-17, stängt måndagar och i midsommar 22-23 juni. Bokade grupper även andra tider. 

I stallarna kan du se tusentals föremål arrangerade i olika miljöer, t ex en gammal handelsbod, skogsbruk, lantbruk, tvätt, begravning, fotoateljé, glas, textil, skola, Lärarinnerummet, Madesjöduken m m 

Entreavgifter, 60 kr/person. När museet är stängt kan det öppnas för grupper efter kontakt. Det är svalt i museet, så klä dig varmt. Museet drivs på ideell basis genom hembygdsföreningen.

Historia

Madesjö var till både befolkning och yta en stor socken. Det behövdes stallplatser till de oxar, kor och hästar som en del av kyrkobesökarna använde som dragdjur för kyrkskjutsen. Bönderna byggde först fristående stallar i ängarna runt kyrkan;  i mitten av 1800-talet fanns det cirka 150 stallar utspridda runt kyrkan. 

För att skapa ordning och reda i byggnationen och i det brännvinsdrickande som förekom i stallarna, så beslöt man 1865 att stallarna skulle rivas och istället skulle enhetliga stallängor uppföras. 1879-1880 var byggnationen klar, då fanns det stallängor på sju sidor av de fyra vägar som möts vid Madesjö kyrka. Djuren stod i stallarna, vagnarna stod parkerade utanför. I ett av stallen fanns Madesjös första kommunalkontor.

Behovet av stallarna minskade under 1900-talet, cyklar och bilar kom istället. Örsjölängan revs 1939. Under krigsåren och de kalla vintrarna i början av 1940-talet försvann tre av stallängorna för att användas som pannved.

Idag finns tre längor kvar, de tidigare ägarna har skänkt stallar med nycklar till hembygdsföreningen. Två av längorna används idag som hembygdsmuseum och den tredje längan, Norra stallängan används vid speciella tillfällen som stallslöjdarna på sommaren, julmarknad med mera.

Text: Hembygdsföreningen.

Bilkyrkogården och berättelsen om Åke på myren

Han hette Åke Danielsson men kallades för Åke på myren. Åke föddes i början på 1900-talet och började arbeta som dräng på en gård i Skåne. Det var ett hårt arbete med långa dagar 7 dagar i veckan. I början på 30-talet kunde Åke äntligen återvända till Småland. Efter några år så spirande den småländska entreprenörsandan, Åke köpte en bit torvmosse och en stor bredbladig spade. Han skulle bli torvfabrikör! Torven bröts och "berikades" i stallarna för att sedan bli ett eftertraktat gödningsmedel. Men torven var hård och konkurrensen ökade så Åke byggde sin egen rivmaskin som drevs av gamla uttjänta bilmotorer. Förutom torvfabriken byggde han sig även ett hus. Inte stort, på 12 m2 hyste han såväl kök som sovrum och vardagsrum. Till isolering använda han sig av sin torv! Man kan forttarande se huset idag, liksom resterna av torvfabriken.

Livet blev ljusare för många människor under efterkrigstiden. Inte minst märkets det hos bilhandlarna och i mitten på 1900-talet så blev bilen lite av "var mans egendom". Men efter hand så gav bilarna upp och många hamnade övergivna inkörda i skogarna. Under den här perioden började Åkes bilskrot bli omtalad. Verksamheten med bilskroten växte och torvbrytningen minskade.. Efterhand blev Åke mer och mer expert på olika modeller och reservdelar från olika bilar blev eftertraktade. Åke var medveten om miljöregler och tömde bilarna på oljor, batterier och annat miljöfarligt. Var det kanske så att Åke utan att vara medventen om det blev en av våra pionjärer inom återvinning. Bilskroten blev mer och mer omtalad och besökarna var många!

Men Åke blir äldre och börjar dra ner på takten. 1974 köper han sin sista skrotbil och verksamheten består numera bara av försäljning av reservdelar, det är slutmekat nu.

Alla uppskattar inte verksamheten och i slutet på 1900-talet så beslutar kommunen att alla bilvrak på mossen ska rensas bort och forslas till en auktoriserad återvinningsindustri. Ett vite utdöms om inte allt är borta inom utsatt tid. Vid denna tid bor Åke på ett servicehem och har problem med hälsan och det krassa beslutet blir tacket för att han under alla år tagit hand om bilar som annars skulle stått i markerna och varit miljöbovar.

Många blir upprörda över det hårda beslutet och engagerar sig för Åke och bilskoten. En av dem är dåvarande museichefen i Växjö, Karl-Johan Krantz som föreslår att hela området ska skyddas och bli ett kulturreservat. Frågan går till Länsstyrelsen och sedan även till regeringskansliet. Men alla instanser går på kommunens linje, dvs allt ska bort.
Efter nya rubriker, protester och synpunkter kallar så slutligen kommunen till ett nytt stormöte. Man samlas ute på myren och representanter för olika intressenter finns på plats. Efter en vandring på myren blan de gamla karosserna så backar kommunen slutligen från sitt krav. Bilvraken får ligga kvar och ingen ska belastas med några saneringskostnader. Karl-Johan Krantz säger nöjt i en tidningsratikel att "...och nu när vi vet hur det hela kommer att sluta vilar det liksom en andäktighet över platsen". 

Och det är lite så det är, när man idag vandrar bland de gamla karosserna - andäktigt! En märklig kontrast mellan en nutida ruin och den skira vackra grönskan. Ormbunkarna som växer upp genom plåt som av rost mest ser ut som spetstyg. Solen som bryter genom trädens lövverk som i gryningen ger ett varmt sken sken över platsen.

Allemansrätten råder och det kostar inget att vandra runt bland vraken. Njuta av stillheten och lugnet, låt alla delar vara kvar och var rädd om miljön!

Detta en kort version om Åke på myren och hans bilskrot.

Text: Visit Tingsryd.